Angelika

Tror ingen missat att jag har haft ett antal bollar i luften de senaste året, många idéer har snurrat runt. Vart ska jag ta vägen när mitt vik på förskolan tar slut? När jag kom hem från London hade jag nästan bestämt mig för USA, börjat planera ett au pair år även där. Sen ändrades saker och jag kom in på barnledare/turist guide spåret. Men jag kände efter ett par veckor av research att det inte heller riktigt var rätt just nu för mig. Men jag visste en sak och det vet jag än, just nu hör jag inte hemma i Sverige.

 

Jag saknar mitt liv i London, där jag aldrig behövde tänka två gånger när mina favorit artister släppte sina tour dates. Jag var ju halvvägs där, en tuberide en onsdag kväll efter jobbet så kunde jag befinna mig på vilket gig i London som helst. Jag saknar att ha helgerna uppbokade med allt från museum, happy hour cocktails, picnicks i parker och skratt när jag vandrar längs gatorna sjungandes på Roger Pontare för man är ju så damn proud när man går där med sina svenska vänner över att vara just svensk i London.

 

Tankarna började komma, varför kan jag inte återgå till mitt London liv? Varför skulle det vara fel? Jag kände ju efter ett par veckor i Sverige att det var dags att åka hem från semstern. Så jag ska tillbaka till mitt happy place, jag tror på någotvis att jag vetat om det sen den dagen jag satte mig på planet därifrån i September. Jag är inte klar med London, kan man ens bli det?

 

Ni kommer såklart kunna följa mig här även denna gång. Inte som en au pair men som nanny. Just precis exakt nu befinner jag mig i den där oändligt spännade matchnings processen. När en veckas väntan känns som två hundra år, tror alla au pairer/nannys kan relatera. MEN när jag väl har hittat min familj tror jag det här kommer bli så sjuktbra. Don´t dream your life, live your dreams.

 

CHEEEEEEERS!!!!!